Tanken slog mig ..

När man varit med om tunga saker så lär man sig att isolera sig känslomässigt!
Jag kanske har blivit sjuk av detta?
Jag isolerar mig just nu fullständigt och vill inte bryta ihop, inte än!

Att skriva blogg för mig betyder massor, än mer när jag har så mycket läsare.
Jag vet att mitt galna liv intresserar många men som sagt, det har lugnat ner sig - massor.
Blogg är ett sätt att försöka kliva ut mig själv och se mig från en annan vinkel, ur andra syner och försöka förstå hur jag handlar i vissa situationer!
Jag lär mig väldigt mycket om mig själv när jag väl skriver. Jag har mognat så mycket på kort tid.
Jag kan läsa bloggar jag hade för flera år sen på lunarstorm - hänt väldigt mycket men det som verkligen fick ner mig på jorden efter allt är att finna mig själv. Gräva riktigt djupt inne, skrika gapa gråta skratta förlora för att åter vinna igen - detta om och om och om igen och pekfingret har varit min psykolog.
Vi som hamnar snett och väl inser det skaffar hjälp, när hjälper träder kraft inser man så väldigt mycket att man kan bli deprimerad på sig själv. Jag insåg att jag var en fejk, jag levde i en fejkad väld och trodde livet var en fejk till slut. Jag trodde på saker som inte ens fanns.
Vad det beror på är mitt dåliga självförtroende och att jag alltid levt i ett tumtult av bråk, konflikter och gräl!
Idag lever jag ett väldigt rutinerat liv, som går på en riktigt stram tråd. Jag har inte råd att tabba mig mer och det jag bygger upp måste stå. Faller de, faller jag och resan åter blir lite längre för varje gång.
Jag kämpar och kämpar tills blodsmaken blir ett faktum i min mun. Men jag försöker och tro mig hitta mig själv av mina vänners hjälp och min psykolog.
Jag måste få en chans, jag bad om den får den och tar den.

Det finns så mycket jag ångrar - otäckt mycket men vad kan jag göra mer än att bevisa att jag inte följer samma mönster som innan?!
Jag sökte hjälp och det gjorde du med? Är inte vi värda den chansen?

Jag måste gå och lägga mig nu .