Från den amerikanska kända familjen Osmond finns en syster Marie Osmond, som 2010 förlorade sin son i självmord.
Jag såg henne idag på Oprah när jag zippade på tv:n. Hon pratar ut om sin son och hans depression och drogproblem, sorgen efter honom.
Marie har som jag uppfattat det adopterat sina 8 barn, alla är amerikanska barn som behövde ett nytt hem.
När jag ser kvinnan först fick jag uppfattningen -"vilken söndersprutad botox kvinna med alldeles för stora restaylan läppar"
Sjukt vad fort man dömmer, VILKEN kvinna detta är.
Jag skäms över hur jag dömt och lyssnade på henne historia och grät som ett barn, vilken kämpe.
Idag är jag fortfarande hemma med snorfia, att bli frisk och bygga upp hennes immun igen är prio ett, annars sitter vi i denna båten igen inom kort.
Vi vart ute en liten stund igår, hade lite ärrenden och kommer gå ut i morgon också tänkte jag.
Igår saknade jag min Bob galet mycket, hur jobbigt som helst. Vad ont det gör i kroppen innan gråten äntligen kommer. Det är så skönt, det går inte en minut innan jag tänker på honom.
Melanie vilar i skrivande stund och jag har som vanligt agerat hemmafru, drygt innan 12 är redan för de mesta två maskiner gjorda, diskmaskinen gort och golven avtorkade samt städat.
Fattar som sagt inte hur man ska hinna detta när man 'jobbar heltid? Haha.
Jag har kommit på en sak, sjukt dålig på att uppdatera om Milla.
Som jag skrev häromdagen klättrar hon precis upp på allt och in i allt, hittar henne på dem mest roliga ställen.
Hon äter helt själv, det har hon gjort sen hon började dagis där hon mer eller mindre inte har ett alternativ så hon fick lära sig och är super duktig.
Fler ord är påkomna, "Pippi" är det senaste. Hon springer nu, gärna hela tiden .. gå är tråkigt och går långsamt.
Hon "leker" med sina gubbar till hennes lilla dockskåp, hon tar och lixsom går med dem, haha så sött. Älskar att sitta och titta på henne när hon sitter och pratar med dem.
Ja, och en hel del massa, älskade barn.
Gomiddag.
