Ångesten

... den får inte plats, trots min smala långa kropp. Den exploderar, då faller jag - men bara för en stund. Jag har fler barn att ta hand om och passa upp på men jag tillåter mig gråta en stund.
Jag saknar Bob, han sa så mycket jobbigt igår, vet inte hur många gånger jag mötte Mattias blick i backspeglen när Bob sagt något som bara hugger.
Han vet inte hur han ska tänka eller hur han ska få ut sig saker utan han bara pratar och jag försöker förstå hans formuleringar men det är svårt och ibland vill jag inte ens höra.
Klart han är ledsen, orolig och fundersam.
Jag peppade, pratade, skrattade och tröstade - visade mig stark hela tiden. Jag är glad att han pratar iallafall, de är ett gott tecken och han lyssnar på mig, de jag säger också ett bra tecken.

Fortsätter de så här ....


Idag är jag fortfarande hemma med Melanie, hennes kvarn till näsa slutar aldrig rinna.
Hon får helgen på sig sen ska hon banne mig vara frisk.

Helgen som kommer bli lika lungt som alltid, jag ska inte göra ett skit. Familjen som precis gått igenom värsta sjukdomstiden på länge behöver återhämta sig så de blir kanske någon lugn middag, lite smått besök men sen inget annat.

Saknar dig Bob.


I allt detta har de hänt något fantastiskt! :D