Är det fel? Är de fel på mig att det bli så för mig?
Idag grät jag när jag tänkte på Bobs födelse, hur han och jag kämpade i flera timmar men det var hopplöst, han kom aldrig ut till slut blev de akut kejsarsnitt. Jag glömmer aldrig när Johan kom med han i famnen och jag fick äntligen efter jag vaknat från narkosen se min älskade lilla pojke - han var så välskapt, den känslan var helt otrolig den övervinner mycket om inte allt än idag. Jag blir samtidigt glad och varm.
När han log första gången eller sa "mamma jag älskar dig".
Bob räddade mig, från allt vrede och hat jag haft i så många år inom mig. Han fick mig att tro, tro på att jag var värdig.
Jag vet att det för många er låter helt absurt det jag skriver men min saknad är olidlig nu. Jag vill bara hålla om honom, titta på när han sover.
Jag har fallit många gånger under åren men de som fått mig stark igen är Bob.
Jag har rätt att gråta, rätt att sakna. Sakna så de bultar i hela kroppen.
Jag grät ännu mer när jag tänkte på Millas förlossning, 6h tog det. Dem tog hinnorna och jag ville så gärna lyckas med en vaginal "normal" förlossning. Som jag kämpade - tillsammans med hennes pappa var ett grymt team som till slut fick se våran helt välskapta dotter, ja hon likaså!
Är jag dålig mamma, när jag saknar Bob så mycket? Känner hon det på sig? Är jag förändrad?
Är mina skuldkänslor normala? Går de över? Gör de så här ont? Jag är rädd att Milla känner detta på sig.
Jag älskar mina barn så orehört mycket och kärleken till ett barn vet bara vi som har barn hur den är. Hur hjälplös man känner sig, hur sömnlös man blir, hur hjärtat sitter i halsgropen, hur makten blir som lam och hur man aldrig räcker till - hur många underbara stunder man har, hur ljuvliga deras andning är när dem sover, hur deras ord ekar i huvudet, mamma hjärtat mättas aldrig. Vill bara ha mer.
Jag älskar mina barn.
Bob och Melanie
