Det regnade, jag stod där i regnet och förstod inte alls vad som skedde. Jag hörde inget, reagerade inte utan bara stirrade rakt in i räddningstjänstens blåljus. Människornas panik och deras hjälplösa blickar som sträckte sig över olyckan.
Hela Karlskronas räddningstjänst var där.
Människor gråter och ögonvittnen skakar. Mannen i andra bilen var död och hans kvinna skriker på hjälp för att få han tillbaka.
Micke kommer inte loss, han är medvetslös och i hans kropp finns en inre blödning som snart ska komma och försöka ta hans liv.
Jag ser hur en brandman formar sina läppar -"vem satt brevid mannen?" Jag räckte upp handen, han sprang fram la mig på bår och slet sönder mina kläder, förklarade att jag var i chock och att det var en olycka.
Ambulanspersonalen kollar allt på plats och ser att jag blöder lite här och var.
Det enda jag tänkte på, "jag lever, jag lever, jag får se min son igen" ! In med mig i ambulans och jag ser hur dem kämpar med Micke.
På plats på sjukhuset går dem igenom en trauma kontroll. Jag överlevde, lite skador här och var men jag överlevde. Jag låg i ett rum, helt hysterisk och rädd, skakade och grät om varannat. Mina anhöriga blev uppringda och oron i mig stegrades. Hur var det med Micke!? Hur var det med dem i andra bilen?!
En läkare kommer fram med mina röntgenplåtar och förklarar att vi måste hålla mig under uppvak och sen vad jag hade för skador. Han vill inte svara på hur det är med Micke eller dem andra, han tittar på mig och ber mig andas.
Jag har en undersköterska vid mig i flera timmar innan en sköterska kommer in och ber mig följa med henne i rullstol. Vi åker upp till IVA, och där möter jag Micke. Han är medvetslös och slangarna på honom är miljoner. Han andas inte själv och en hjärnblödning tar över honom. Men han levde.
Jag reser mig upp men faller igen. Nackkragen som tar hela min hals och en bit ner på axlarna gör mig orörlig. Jag har tydligen en skada i nacken.
Jag tar min hand och säger åt honom att kämpa in i det sista innan han far med ambulans till Lund universitets sjukhus.
Dem lägger mig i ett rum senare med mina två andra vänner som kom helskinnade från olyckan. Efter en stund på det kommer en läkare till och jourhavande tramuateam som sätter sig hos oss och pratar lite om vad som hänt. Jag märker att jag inte hinner med, jag är borta. Dem försöker få kontakt me mig men jag är som i tomma intet en kvart och reagerar inte på något, det var vad dem sa när dem senare gav mig vatten och jag kom tillbaka. Dem trodde inte jag var i skick att kunna prata om det som hänt men jag ville veta hur det stod till.
- Mannen avled och kvinnan har riktigt svåra skador. Micke kämpar och kommer få otroligt fin vård i Lund.
Efter det att jag var på benen och jag själv var tvungen att komma till Lund för min blödning så vakade jag över Micke i 4 dagar. Dem värsta 4 dagarna i mitt liv. Han svävade mellan liv och död för att till slut komma tillbaka till oss.
Allt jag tänkte på var hur glad jag ska vara för att få vara med min son och vara till livet. Att jag får se han växa upp och finnas vid hans sida.
Med tiden läkte kroppen, med vissa undtantag för min whiplasch och PTSD. Men jag finns och lever idag och en del av mig kommer aldrig komma tillbaka igen. En del av mig dog den där midsommardagen 2007 och en del av mig finns kvar på jordens yta med medveten om livet än någonsin och får se min son växa upp, får vara med om det roliga och det uppskattar jag varje dag. Resan till att komma på benen efter olyckan var svår och lång. Det är idag jag kan sitta och säga - fyfan vad det är underbart att leva.
Jag vill med denna blogg tacka Räddningstjänsten i Karlskrona och Karlskrona sjukhus, samt Lunds universitets sjukhus och allt stöd från mina vänner, min fam samt människor som bara brytt sig!
Jag vill också ägna tanke åt mannen och kvinnan som strax efter sin mans död också avled på Karlskronas sjukhus. Alla tankar åt er en dag som denna!
Tack gode gud för mitt liv!
