Nu är den där lilla lilla tjejen väldigt stor. Klart, inte jätte stor men hon är en ettåring. De började med att vi kom in och sjöng för henne med tårta, en välling och lite macka. Perfekt tyckte Milla som direkt högg på tårtan.
Hon klappade händerna när vi sjöng och skrattade, hon kände på sig att det var en speciell dag. Det leendet som hon fick när vi kom in till henne och uppvaktade höll i sig tills läggdags.
Melanie har fått så mycket fint.
Jag kommer lägga upp bilder på detta.
Hon är så fin, satt och studerade henne en stund igår som jag vanligtvis gör med bägge mina barn men igår kände jag att det tog emot lite, "Milla", "Lillskatt", "Millis", "Lillen" har blivit ett år.
Vad fort det gick, fortare än vad det gick med Bobs första år.
Ja jo de går fortare med två barn .. men jag har jobbat mycket, Milla kom mitt i en karriär men känner att jag fått mängder tid med mina barn under denna tid iallafall.
Jag grät en skvätt av lyckan som är så total.
Melanie gör ju framsteg som alla andra ettåringar, orden blir fler och fler. Pappa har blivit roligt att säga och skrika Mamma var hon än är - också roligt. Hon har järnkoll på mig, haha. Att sjunga och klappa till sång är det bästa, pappas gener? Undra om hon kommer få hans röst?
Tänderna som ivirigt irriterar håller sig än tillbaka.
Hon går omkring, tycker inte de är jätteroligt, går ju sakta så krypa i maraton fart är det som blir lättast.
Dra upp pekfingret och göra arga minen är också kul, haha tycker speciellt jag.
Ser så roligt ut.
Bob och Milla är så tighta, myser hur mycket som helst. Hans uppgift hela dagarna är att få henne och skratta, han kämpar för fullt många gånger när hon är lite sur och lyckas alltid. Han får som ingen annan henne att kikna av skratt.
Mina två underbaringar.
Lyckan är total!
